Heima.

Europa. Varför säger man Europa när man oftast menar 'Europa-söder-om-Skandinavien'? I alla fall, vi är fortfarande i det egentliga Europa men inte längre i EUROPA. Eller: vi är hemma. Om nu hemma är Sverige. Om nu hemma är Malmö.

Vi missade ju, givetvis, färjan som skulle ta oss från Tyskland till Trelleborg. Stående på Autobahn i en bilkö av bibliska proportioner med öron röda av hat och stress kom vi på att det alltid existerar en plan B. Vi tjyvsvängde av från mittfåran och tog oss i farten över Puttgarten-sundet och därefter hela vägen över Öresund och landade i Malmö före Trelleborgs-färjan anlänt till Svedala. Ett logiskt och oväntat slut på en resa där ingenting har blivit som vi trodde det skulle bli. Men vi har tillryggalagt vad vi skulle tillryggalägga och som jag själv så ofta har påpekat: '...har du någonsin ångrat en resa?' Och det har man ju nästan aldrig.

Som i en bisats följer lite avslutande Flash Van-nyheter: den svenska husbilsflottans stolthet blev försmädligt skändad i det annars så vänliga Aix-en-Provence- två stora blå penisar pryder nu den högra- den redan fula, sidan. Avgasläckaget verkar mirakulöst ha självläkt. Motorn låter märkligt, men går ännu stadigt. Ett fönster saknas nu på "loftet"; kanske var det snoppmålaren som tog en trofé, vi vet inte riktigt.

Motoboy går förbi på Bergsgatan och allt är som förut i Malmö. Det är både bra och dåligt, som det mesta här i världen. Solen är varm mot fönstret och alldeles strax är det svensk sommar: det är både bra och dåligt men nästan bara bra. Vi syns snart, kära vänner. Salut!

P

FRANKRIKE! DET HETER JU INTE FRANKRIGE! JAG HAR LEVT I EN SKUGGVÄRLD! VARFÖR HAR ALDRIG NÅGON SAGT NÅGOT!? HUR FAN KAN JAG HA MISSAT DET? VAD I HELVETE, JAG ÄR SOM PÅNYTTFÖDD.

Per.

Uppåtdaterad

Vi är i Figueres, Spanien. Bilen: bortförd med el grua i Granada, dyrt. Påkörd, lugnt. Körd på lite olika Seats, lugnt. Har tagit oss till Valencia, tusen turistorter på kusten och Barcelona. Allt är fortfarande Flash. Allt är lite dimmmmmigt. Vi har varit borta en evighet, vad det verkar. Vem är jag? Jag längtar hem.
Alex är på Dali-museum, jag skriver ett CV. Oklart vilket som är mest surrealistiskt. Snart, eller strax, är vi tillbaka i Frankrige. Stormsteg mot Aix-en-Provence och fröken Lisa C. Det ska bli gutt. Jag är lite trött på alla tapas och billig tobak och por favor hit-och-dit. Nej...Fransmän ska det vara.


Hola bandhola. Per

Heidenstam och Hedenhös svinar vidare. Lejonhund. Lejoninna.

Grandiosa. Nej, Granja. Granada

Hej hej.
Granada. Flamencofest. Costa del Sol har passerats. Tjuvar passade på att sno med sig Alex mobil och 100 euro när vi nakenbadade. Somliga straffar Gud genast. Tjuvarna fastnade inte på bild men väl nakenbadarna. Bevis ovan. Granada nu, det är fantastiskt romantiskt här. Ingen romans dock. Karin, var är du? Alla vackra, vuxna, ogifta kvinnor mellan 30 och 40, var är ni? Vart ska vi?
Vi ska uppåt En racion de tapa för varje drink. On y va, för tusan!

Glad Valborg by the by! Grattis Knugen! Grattis Världen!

Luego. P

En dag för länge sedan i det soliga Spanien.

Sevilla, Spain. Vi har varit på fiesta här i helgen. Dansat lite flamenco och klappat i händerna. Sevilla är fint. Som ett nyare, renare och kanske lite tråkigare Barcelona. Vin, tapas, svett och siesta. Musik om kvällarna och långa promenader längs floden. Det har blivit sjukt varmt här faktiskt. 37 grader om dagen, 25 om natten. Det är tur att inte resan har gått längs de amerikanska autostradorna denna gången så vi vore plufsiga nu. Svetten flödar likväl.
Tjurfäktning, tjurfäktningsartefakter. Överallt ser man spår av tjurar och hästar. Kvinnorna bär långa klänningar, männen svärd. Pikadorer rider över gatorna och droskorna flyttar turisterna. Många vackra ljud pryder Sevilla.

Bilen fortsätter att göra oss nervsvaga. Vi stannade flera dagar förra veckan i den, med våra mått mätt, fruktansvärt meningslösa staden Isla Cristina för att få hålet i cylinderlocket lagat. Skruvar hade rostat sönder och mycket behövdes tydligen åtgärdas vilket knappast förvånar längre. När fredagens maratonmek var över begav vi oss mot la Fiesta bara för att hitta oss stående längs motorvägen en halvtimme senare, i samma stund som solen slutade skina. Vi ringde, nej, mina föräldrar ringde, en bärgare som infann sig efter, ja, en två, tre timmar och bara tryckte lite på några tändstift och på någon slags dosa och så kunde vi åka. Gamla bilar ain't for the fainthearted.

Vad ska hända för våra vägriddare nu? Den som det visste. Kanske åker vi söderöver, över sundet, men vi har inte bestämt oss ännu. Dialogen mellan den vuxna, eftertänksamma och den ap-impulsiva delen av personligheten är inte riktigt klar. Frågan lyder... Öster... eller Söder..?

Sommaren väntar er. Vi kommer snart tillbaka. Ja, det gör vi. Kärlek stor.