fredag 26 september 2008
tisdag 23 september 2008
Den 2a bloggen
Mom har ju också en tourblogg kom jag just ihåg. Kolla http://momquilt.blogspot.com/
Där kan man exempelvis se mitt "mugshot" (som är sublimt underhållande) och andra delikatesser. Varmt rekommenderat. Strax går vi på scenen i Manhattan. Frågan är bara hur jag ska kunna bli överväldigad utav en plats igen..?
Där kan man exempelvis se mitt "mugshot" (som är sublimt underhållande) och andra delikatesser. Varmt rekommenderat. Strax går vi på scenen i Manhattan. Frågan är bara hur jag ska kunna bli överväldigad utav en plats igen..?
Von Oben...
...NYC. Eller nej, Brooklyn, Manhattan Ave. Vi landade här igår efter ett perfekt dygn i Philadelphia. Voices-spelningen gick så jävla bra (för första gången) trots att jag sjöng falskt som ett reaplan eller kanske just därför. Power Animal spelade efter oss och det var den bästa showen jag sett/hört på evigheter. Vi försöker få över dom på Western Vinyl nu, det skulle definitivt vara en fantastisk ära att få ligga på samma bolag som ett så brilliant och underhållande band. Tro mig, de kommer bli stora. De var cirkus 19 bast och vissa gick fortfarande i High School men turligt nog var detta en lördag så deras föräldrar lät dom vara uppe och jamma med oss hela natten. Ägaren/Dj´n spelade Köln-techno samtidigt som alla tre banden gick lös på percussion och delaypedaler i timmar. Sen drack vi ännu mer bourbon och sjöng svenska dryckesvisor. "Helan går" t.ex, den låter mycket bättre på amerikansk svenska. Luften var så tjock av kärlek att jag somnade med tårar i ögonen.
Sen åkte vi till NewYork. Vi har det så otroligt bra. Livet är likt en enda lång filmisk Chet Baker-dröm nu för tiden. Ta bara stället vi bor på i Brooklyn: ett hemligt trevåningshus mitt i det polska distriktet som Christopher från Slow Six (ett annat WV-band) hyr. Gigantisk bottenvåning med gamla pianon och Tom Waits-attiraljer. Vi åker skateboard där nere, sjunger blues och berättar rövarhistorier. Högst upp i huset har de byggt en studio/replokal i vilken vi spelar Steve Reichsk musik när helst vi behagar. Från taket har man utsikt över både Manhattan och Queens. Det finns så mycket att berätta om att jag egentligen inte vet vad jag ska välja att skriva. Ska föröska få tid över att posta bilder och videor imorgon. Till dess, Au Revoir.
Sen åkte vi till NewYork. Vi har det så otroligt bra. Livet är likt en enda lång filmisk Chet Baker-dröm nu för tiden. Ta bara stället vi bor på i Brooklyn: ett hemligt trevåningshus mitt i det polska distriktet som Christopher från Slow Six (ett annat WV-band) hyr. Gigantisk bottenvåning med gamla pianon och Tom Waits-attiraljer. Vi åker skateboard där nere, sjunger blues och berättar rövarhistorier. Högst upp i huset har de byggt en studio/replokal i vilken vi spelar Steve Reichsk musik när helst vi behagar. Från taket har man utsikt över både Manhattan och Queens. Det finns så mycket att berätta om att jag egentligen inte vet vad jag ska välja att skriva. Ska föröska få tid över att posta bilder och videor imorgon. Till dess, Au Revoir.
fredag 19 september 2008
Van-sinne
Hmmm. Turnén har startat. So far: Dallas (massor med tjattrande publik i ett stort hus, skitdåligt ljud, skitnervöst Voices & Organs men en ok start och vår/min första konsert någonsin), Austin (ett café, fin spelning, underbar stad. funderar på att flytta dit), men inte Houston (staden var tom och nedsläckt, showen inställd), New Orleans (litet punkställe, nästan ingen publik, vansinnig natt- mer om det strax), inte Birmingham (mer om det senare), Atlanta (spelade på ett pretto konstställe, träffade en skivbutiksägare- övernattade i hans butik/studio/hem/replokal. vi käkade skum mat, jammade och skrattade natten igenom) och senast spelade vi inte (igen, jag vet) i Chapel Hill, NC, eftersom vi blivit dubbelbokade. Istället levde vi Collage Campus-liv för en kväll. Spelade dryckesspel, skrek hejaramsor och dansade vulgära danser på vulgära nattklubbar. . Vi körde som dårar hela dagen för att hinna hit i tid- tisdagsmorgonen spenderades i en kall, ogästvänlig och på alla sätt vedervärdig rättegångssal. Domaren behagade inte dyka upp. Men gårdagens morgon var faktiskt betydligt sämre, jag vaknade upp miserabel på ett dragigt cementg-lv i OPP. Orleans Parish Prison, efter att ha sovit en dryg halvtimme och sen fortsatte resten av dygnet i ungefär samma stil. Efter att ni nu har satt kaffet, colan eller snusen i vrångstrupen känner jag mig tvingad att ta historien ifrån början.
Den började på Bourbon Street. De fulla turisternas, porrklubbarnas och jazzens epicentrum. Vi gick från en klubb med mekaniska tjurar till en annan med automatisk eurotechno och någonstans där utanför står ett gäng med poliser och ser myndiga ut. Sirenerna påslagna, batongerna framme. Idiotiskt nog, kan tyckas, gick jag fram och frågade en av dem om de skulle göra någon slags razzia och om det vore klokt av mig att avlägsna mig. Den unge och adrenalinstinne officershannen sa åt mig att försvinna så snabbt det bara går (åtminstone tror jag att det var något sånt han sa, han pratade djup söderdialekt och spottade konstigt vid varje stavelse). Jag böjde mig lätt fram och frågade var han sa och plötsligt small det, handklovar, batonger, motorhuv och baksäte. Hela paketet. I bilen visade det sig att jag var hans första arrest samt att han var ofantligt nöjd med sig själv över att ha fångat en svensk. "Got myself a Swede back here, haha" stannade han alla andra polisbilar på vägen och skröt. Sen satte han på gangstarap och skrålade med i texterna (Don´t fuck with me and my dogs", "I´m looking for a bitch I can f**k in my Hummer")... Sånt där. Oerhört ironiskt. Det sista jag såg av
honom var hans leende då han erkände att han gjort ett misstag men att han inte kunde göra åt det. Sånt som händer. Nåväl, jag fick tillbringa det närmaste dygnet i fängelse då New Orleans som enda stad i USA inte har någon fyllecell utan sätter alla brottslingar på samma ställe. Så där satt jag som enda vit och svettades i ren ångest. Orangea overaller, skräniga cellkorridorer med knarkutbyte och latinogäng. Alla klyschor ni tänker er är sanna. Och jävligt jobbiga att erfara från första parkett. Tillslut "bondade" Alex och Evnita ut mig och jag fick jublandes komma ut från mitt gömställe under filtarna där jag försökte undvika en stor Deeboo-kille som kallade mig för bitch och hotade att... ja ni fattar, med mig. Hur som haver fick jag idag betala 150 dollars för fylla (utan att någon hade kollat om jag var full eller inte, vilket jag knappt var) och för "obstruction of public place"- vilket ju var just vad poliserna själva höll på med. Tydligen är Lousianas rättsystem landets mest korrumperade, makes perfect sense.
Nu är vi hur som på vägen igen och turnén rullar bokstavligen vidare. Vi kör en gigantisk van, "Danger Mouse" som dricker vansinnigt mycket bensin och är lite läskig att köra. Livet är vackert och väldigt förvirrande. Hela turnén verkar "blessed with a curse" och varenda dag händer saker som gör en mållös. Living the dream, haha. Det är svårt att få tid över att skriva men jag ska försöka uppdatera lite oftare framöver. Med Kärlek från North Carolina. Per
Den började på Bourbon Street. De fulla turisternas, porrklubbarnas och jazzens epicentrum. Vi gick från en klubb med mekaniska tjurar till en annan med automatisk eurotechno och någonstans där utanför står ett gäng med poliser och ser myndiga ut. Sirenerna påslagna, batongerna framme. Idiotiskt nog, kan tyckas, gick jag fram och frågade en av dem om de skulle göra någon slags razzia och om det vore klokt av mig att avlägsna mig. Den unge och adrenalinstinne officershannen sa åt mig att försvinna så snabbt det bara går (åtminstone tror jag att det var något sånt han sa, han pratade djup söderdialekt och spottade konstigt vid varje stavelse). Jag böjde mig lätt fram och frågade var han sa och plötsligt small det, handklovar, batonger, motorhuv och baksäte. Hela paketet. I bilen visade det sig att jag var hans första arrest samt att han var ofantligt nöjd med sig själv över att ha fångat en svensk. "Got myself a Swede back here, haha" stannade han alla andra polisbilar på vägen och skröt. Sen satte han på gangstarap och skrålade med i texterna (Don´t fuck with me and my dogs", "I´m looking for a bitch I can f**k in my Hummer")... Sånt där. Oerhört ironiskt. Det sista jag såg av
honom var hans leende då han erkände att han gjort ett misstag men att han inte kunde göra åt det. Sånt som händer. Nåväl, jag fick tillbringa det närmaste dygnet i fängelse då New Orleans som enda stad i USA inte har någon fyllecell utan sätter alla brottslingar på samma ställe. Så där satt jag som enda vit och svettades i ren ångest. Orangea overaller, skräniga cellkorridorer med knarkutbyte och latinogäng. Alla klyschor ni tänker er är sanna. Och jävligt jobbiga att erfara från första parkett. Tillslut "bondade" Alex och Evnita ut mig och jag fick jublandes komma ut från mitt gömställe under filtarna där jag försökte undvika en stor Deeboo-kille som kallade mig för bitch och hotade att... ja ni fattar, med mig. Hur som haver fick jag idag betala 150 dollars för fylla (utan att någon hade kollat om jag var full eller inte, vilket jag knappt var) och för "obstruction of public place"- vilket ju var just vad poliserna själva höll på med. Tydligen är Lousianas rättsystem landets mest korrumperade, makes perfect sense.
Nu är vi hur som på vägen igen och turnén rullar bokstavligen vidare. Vi kör en gigantisk van, "Danger Mouse" som dricker vansinnigt mycket bensin och är lite läskig att köra. Livet är vackert och väldigt förvirrande. Hela turnén verkar "blessed with a curse" och varenda dag händer saker som gör en mållös. Living the dream, haha. Det är svårt att få tid över att skriva men jag ska försöka uppdatera lite oftare framöver. Med Kärlek från North Carolina. Per
lördag 13 september 2008
West Coast Mayhem
Hej alla svennar! Nu har vi kommit tillbaka till Texas efter våran västkusttrip.
Mycket skojigt har hänt. Blivit oroliga att Evnita nekades inträde till detta underbara (för det mesta) land. Vi satt 3 timmar och väntade på flygplatsen i San Fransisco när hon troligtvis låg och sov på sitt hostelrum. Men nu är hon här och hon är med oss, fantastiskt!
San Fransisco var en väldigt fin och skön stad, bodde hemma hos Ben, Josh och Lisa precis vid Golden Gate park. Fina människor, en aning pedanta :). Haha vi hade iaf mycket skoj; karaoke, redwood-skog, chinatown, u name it. Vi San Fransisco och tog väg nr 1 ner till L A. I vår bil som vid detta tillfälle hyste rum åt halva Nevada öknen. Fantastisk vägsträcka utmed kusten som tog lite längre tid än beräknat. Vi anlände 2 på natten till Tara's hus i LA, Pasadena. Ännu en couchsurfingkontakt. Även denna couchsurfinghost var en succé, Hellatits!
Vi hängde lite i Hollywood och fick sitta med i publiken till Late Late night with Craig Ferguson, rolig kille. Han hade en riktigt tjackad publikuppvärmare med hes röst som skulle få oss att klappa och skratta, hmm lite läskig men rolig. Mycket vegansk mat intogs här, både Per och Jag blev lite sugna på att sluta äta kött men vafan. ! Resten får ni se på bilderna. Nästa stopp var Las Vegas, hmm peppen såklart på topp! Ännu högre när vi fick veta att man fick ha open containers med alkohol på almänn plats och att ställena var öppna dygnet runt! Vilket ställe tänkte vi och begav oss ut på stan i hopp om vår mest galna kväll på länge, tji fick vi. Vi blev nog mest trötta på all ytlighet, porr, tråkiga ställen, sunkiga endollars margheritas osv och vips var klockan 5 på morgonen...Nästa dag tog vår host, Andy, med oss på ett pool-barbeque vilket vi gillade bra mycket mer! Rebel Yell! YihaaaYihaaa!
Vi började köra mot Texas och skulle ta Grand Canyon på vägen, vilket vi också gjorde, men vi kom såklart 5 min innan det blev beckmörkt, surt, men det finns ju fotografier. nja. Nu var snart tvugna att lämna tillbaka bilen i Denton, stannade och såg petrified forest i Arizona, träd som legat länge och förvandlats till sten, typ. Kom hem ( till Denton) 7 på morgonen efter en 18 timmars biltur. Paul mötte oss, det kändes skönt. Nu var vi bara tvugna att städa bilen som såg ut som ett vrak i våra ögon. Det visade sig vara lugnt, trots matfläckar på sätena. Nu hade vi 2-3 dagar på oss att repa till vår första spelning i Dallas! Nervöst.
Mycket skojigt har hänt. Blivit oroliga att Evnita nekades inträde till detta underbara (för det mesta) land. Vi satt 3 timmar och väntade på flygplatsen i San Fransisco när hon troligtvis låg och sov på sitt hostelrum. Men nu är hon här och hon är med oss, fantastiskt!
San Fransisco var en väldigt fin och skön stad, bodde hemma hos Ben, Josh och Lisa precis vid Golden Gate park. Fina människor, en aning pedanta :). Haha vi hade iaf mycket skoj; karaoke, redwood-skog, chinatown, u name it. Vi San Fransisco och tog väg nr 1 ner till L A. I vår bil som vid detta tillfälle hyste rum åt halva Nevada öknen. Fantastisk vägsträcka utmed kusten som tog lite längre tid än beräknat. Vi anlände 2 på natten till Tara's hus i LA, Pasadena. Ännu en couchsurfingkontakt. Även denna couchsurfinghost var en succé, Hellatits!
Vi hängde lite i Hollywood och fick sitta med i publiken till Late Late night with Craig Ferguson, rolig kille. Han hade en riktigt tjackad publikuppvärmare med hes röst som skulle få oss att klappa och skratta, hmm lite läskig men rolig. Mycket vegansk mat intogs här, både Per och Jag blev lite sugna på att sluta äta kött men vafan. ! Resten får ni se på bilderna. Nästa stopp var Las Vegas, hmm peppen såklart på topp! Ännu högre när vi fick veta att man fick ha open containers med alkohol på almänn plats och att ställena var öppna dygnet runt! Vilket ställe tänkte vi och begav oss ut på stan i hopp om vår mest galna kväll på länge, tji fick vi. Vi blev nog mest trötta på all ytlighet, porr, tråkiga ställen, sunkiga endollars margheritas osv och vips var klockan 5 på morgonen...Nästa dag tog vår host, Andy, med oss på ett pool-barbeque vilket vi gillade bra mycket mer! Rebel Yell! YihaaaYihaaa!
Vi började köra mot Texas och skulle ta Grand Canyon på vägen, vilket vi också gjorde, men vi kom såklart 5 min innan det blev beckmörkt, surt, men det finns ju fotografier. nja. Nu var snart tvugna att lämna tillbaka bilen i Denton, stannade och såg petrified forest i Arizona, träd som legat länge och förvandlats till sten, typ. Kom hem ( till Denton) 7 på morgonen efter en 18 timmars biltur. Paul mötte oss, det kändes skönt. Nu var vi bara tvugna att städa bilen som såg ut som ett vrak i våra ögon. Det visade sig vara lugnt, trots matfläckar på sätena. Nu hade vi 2-3 dagar på oss att repa till vår första spelning i Dallas! Nervöst.
tisdag 2 september 2008
måndag 1 september 2008
Brrrrnin´ man
På andra sidan Burning Man. Oh me, oh my. Vi har just flytt öknen efter en dag med vansinniga sandstormar. Det är pulveriserad sten överallt- i drivor på instrumentpanelen, i varje rynka och på varenda kvadratmillimeter av varenda ägodel vi har kvar. Det är ingen som klagar dock. Vi sätter på "Kentucky" med Louvin Brothers istället och skrattar åt varandras blågråa uppenbarelser... Om jag tvingades välja en enda plats i tiden, i världen att tillbringa mitt liv på hade det utan tvekan blivit denna delen av Black Rock Desert, just denna veckan. Ett gigantiskt psykadeliskt flyktingläger mitt ute i öknen, 50000 vansinniga men vansinnigt roliga människor, de största och mest bisarra konstverken jag lagt ögonen på och mer naket än det är möjligt att fantisera fram. Vi har sannolikt sett fler/mer kropp och knåp under dessa 4 dagar än vi (sammanlagt) har gjort tidigare. Ord kommer tyvärr inte ens i närheten utav verkligheten i detta fall så jag föreslår att ni gör lite egna youtube-sökningar de närmaste dagarna. Och samtidigt att ni skriver en "note-to-self"-lapp om att köpa biljetter till nästa års festival för jag tror inte att någonting, någonsin kan bli mer minnesvärt än det här. Om inte annat så är denna tillställning användbar för att återfå något slags hopp om mänskligheten. Liberalismen.
Nog om detta, det blir berättelser så småningom. Nu är det dags för San Fransisco. Och Evnita. Sådant. Vi mår fortfarande fantastiskt. Vi sjunger fortfarande Karoake och dryckesvisor på våra ukes. Och vi älskar fortfarande det här skruvade landet. Hej!
Nog om detta, det blir berättelser så småningom. Nu är det dags för San Fransisco. Och Evnita. Sådant. Vi mår fortfarande fantastiskt. Vi sjunger fortfarande Karoake och dryckesvisor på våra ukes. Och vi älskar fortfarande det här skruvade landet. Hej!
Burning Man-man 2 (the day after the day after)
Jag mår inte så tjyvtjockt här ändå, faktiskt.
Men sandstormarna var jävligt uttröttande.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)