Van-sinne

Hmmm. Turnén har startat. So far: Dallas (massor med tjattrande publik i ett stort hus, skitdåligt ljud, skitnervöst Voices & Organs men en ok start och vår/min första konsert någonsin), Austin (ett café, fin spelning, underbar stad. funderar på att flytta dit), men inte Houston (staden var tom och nedsläckt, showen inställd), New Orleans (litet punkställe, nästan ingen publik, vansinnig natt- mer om det strax), inte Birmingham (mer om det senare), Atlanta (spelade på ett pretto konstställe, träffade en skivbutiksägare- övernattade i hans butik/studio/hem/replokal. vi käkade skum mat, jammade och skrattade natten igenom) och senast spelade vi inte (igen, jag vet) i Chapel Hill, NC, eftersom vi blivit dubbelbokade. Istället levde vi Collage Campus-liv för en kväll. Spelade dryckesspel, skrek hejaramsor och dansade vulgära danser på vulgära nattklubbar. . Vi körde som dårar hela dagen för att hinna hit i tid- tisdagsmorgonen spenderades i en kall, ogästvänlig och på alla sätt vedervärdig rättegångssal. Domaren behagade inte dyka upp. Men gårdagens morgon var faktiskt betydligt sämre, jag vaknade upp miserabel på ett dragigt cementg-lv i OPP. Orleans Parish Prison, efter att ha sovit en dryg halvtimme och sen fortsatte resten av dygnet i ungefär samma stil. Efter att ni nu har satt kaffet, colan eller snusen i vrångstrupen känner jag mig tvingad att ta historien ifrån början.

Den började på Bourbon Street. De fulla turisternas, porrklubbarnas och jazzens epicentrum. Vi gick från en klubb med mekaniska tjurar till en annan med automatisk eurotechno och någonstans där utanför står ett gäng med poliser och ser myndiga ut. Sirenerna påslagna, batongerna framme. Idiotiskt nog, kan tyckas, gick jag fram och frågade en av dem om de skulle göra någon slags razzia och om det vore klokt av mig att avlägsna mig. Den unge och adrenalinstinne officershannen sa åt mig att försvinna så snabbt det bara går (åtminstone tror jag att det var något sånt han sa, han pratade djup söderdialekt och spottade konstigt vid varje stavelse). Jag böjde mig lätt fram och frågade var han sa och plötsligt small det, handklovar, batonger, motorhuv och baksäte. Hela paketet. I bilen visade det sig att jag var hans första arrest samt att han var ofantligt nöjd med sig själv över att ha fångat en svensk. "Got myself a Swede back here, haha" stannade han alla andra polisbilar på vägen och skröt. Sen satte han på gangstarap och skrålade med i texterna (Don´t fuck with me and my dogs", "I´m looking for a bitch I can f**k in my Hummer")... Sånt där. Oerhört ironiskt. Det sista jag såg av
honom var hans leende då han erkände att han gjort ett misstag men att han inte kunde göra åt det. Sånt som händer. Nåväl, jag fick tillbringa det närmaste dygnet i fängelse då New Orleans som enda stad i USA inte har någon fyllecell utan sätter alla brottslingar på samma ställe. Så där satt jag som enda vit och svettades i ren ångest. Orangea overaller, skräniga cellkorridorer med knarkutbyte och latinogäng. Alla klyschor ni tänker er är sanna. Och jävligt jobbiga att erfara från första parkett. Tillslut "bondade" Alex och Evnita ut mig och jag fick jublandes komma ut från mitt gömställe under filtarna där jag försökte undvika en stor Deeboo-kille som kallade mig för bitch och hotade att... ja ni fattar, med mig. Hur som haver fick jag idag betala 150 dollars för fylla (utan att någon hade kollat om jag var full eller inte, vilket jag knappt var) och för "obstruction of public place"- vilket ju var just vad poliserna själva höll på med. Tydligen är Lousianas rättsystem landets mest korrumperade, makes perfect sense.

Nu är vi hur som på vägen igen och turnén rullar bokstavligen vidare. Vi kör en gigantisk van, "Danger Mouse" som dricker vansinnigt mycket bensin och är lite läskig att köra. Livet är vackert och väldigt förvirrande. Hela turnén verkar "blessed with a curse" och varenda dag händer saker som gör en mållös. Living the dream, haha. Det är svårt att få tid över att skriva men jag ska försöka uppdatera lite oftare framöver. Med Kärlek från North Carolina. Per