Här verkar vara 3 olika sätt att mäta invånarantal.
I vilket fall som helst så är inte Mexico City störst, så det så!
http://en.wikipedia.org/wiki/List_of_cities_proper_by_population
http://en.wikipedia.org/wiki/List_of_urban_areas_by_population
http://en.wikipedia.org/wiki/List_of_metropolitan_areas_by_population
torsdag 20 november 2008
söndag 5 oktober 2008
lördag 4 oktober 2008
torsdag 2 oktober 2008
A near-life experience...
Tillbaka i Denton, TX nu. Den sista spelningen blir ikväll på Dan´s Silverleaf nere i stan. Galenskaperna fortsätter att regna över oss. Pittsburgh, Bloomginton, Chicago, Cape Girardo... Vi har passerat fler Collagestäder med filmiska idiotsituationer som följd, vi har bott i en stor lagerlokal i Chicago med vansinniga druckna noise-jam-sessions som följd, och sedan nästan dött på väg därifrån. Förlåt, mamma för allt jag gör ditt oroshjärta men detta var vad som hände: en lastbil tvingade bilen framför vår Dangermouse-van att tvärbromsa, vi tvingades tvärbromsa, står still och BANG! blir vi påkörda bakifrån av en gigantisk "18-wheeler", chaffören stirrar ner i golvet och börjar inte ens bromsa. Hade det inte suttit en stålbur i bagagerummet för att skydda instrumenten så hade det inte blivit fler V&O-spelningar, kyssar, skratt, IPA´s eller blogginlägg. Bruce och Joel skadades värst; nack- och ryggproblem som förhoppningsvis inte kommer följa dom alltför länge. Det sjukaste av allt (och detta har verkligen ruckat på min oomkullrunkeliga världsbild) var att jag låg ner på sätet när detta hände (som vi har gjort nästan hela resan eftersom det annars inte skulle ha blivit någon sömn överhuvudtaget) och halvsov. Knappt 10 minuter innan olyckan fick jag en stark förnimmelse utav att något skulle hända så jag spände fast mig- för allra första gången under hela resan. Hade jag inte gjort det skulle jag ha flugit ut genom framrutan. Jag vet inte om jag är värd all denna tur. Eller tur-i-oturen snarare.
Nu har vi iaf en dag kvar i Denton. En komma hem/farvälfest och sen Austin för hela slanten. En veckas slant. Sen ses vi igen, kära svenskar. Vi har saknat er. Ibland. Oftast har det dock inte funnits tid till eftertanke och satan-i-gatan vad skönt det har känts. Det finns ju en svensk vinter att smälta USA under alldeles runt kröken. Väl mött där. Jag har tusentals nya historier att berätta, öppna glöggen. Per
Nu har vi iaf en dag kvar i Denton. En komma hem/farvälfest och sen Austin för hela slanten. En veckas slant. Sen ses vi igen, kära svenskar. Vi har saknat er. Ibland. Oftast har det dock inte funnits tid till eftertanke och satan-i-gatan vad skönt det har känts. Det finns ju en svensk vinter att smälta USA under alldeles runt kröken. Väl mött där. Jag har tusentals nya historier att berätta, öppna glöggen. Per
fredag 26 september 2008
tisdag 23 september 2008
Den 2a bloggen
Mom har ju också en tourblogg kom jag just ihåg. Kolla http://momquilt.blogspot.com/
Där kan man exempelvis se mitt "mugshot" (som är sublimt underhållande) och andra delikatesser. Varmt rekommenderat. Strax går vi på scenen i Manhattan. Frågan är bara hur jag ska kunna bli överväldigad utav en plats igen..?
Där kan man exempelvis se mitt "mugshot" (som är sublimt underhållande) och andra delikatesser. Varmt rekommenderat. Strax går vi på scenen i Manhattan. Frågan är bara hur jag ska kunna bli överväldigad utav en plats igen..?
Von Oben...
...NYC. Eller nej, Brooklyn, Manhattan Ave. Vi landade här igår efter ett perfekt dygn i Philadelphia. Voices-spelningen gick så jävla bra (för första gången) trots att jag sjöng falskt som ett reaplan eller kanske just därför. Power Animal spelade efter oss och det var den bästa showen jag sett/hört på evigheter. Vi försöker få över dom på Western Vinyl nu, det skulle definitivt vara en fantastisk ära att få ligga på samma bolag som ett så brilliant och underhållande band. Tro mig, de kommer bli stora. De var cirkus 19 bast och vissa gick fortfarande i High School men turligt nog var detta en lördag så deras föräldrar lät dom vara uppe och jamma med oss hela natten. Ägaren/Dj´n spelade Köln-techno samtidigt som alla tre banden gick lös på percussion och delaypedaler i timmar. Sen drack vi ännu mer bourbon och sjöng svenska dryckesvisor. "Helan går" t.ex, den låter mycket bättre på amerikansk svenska. Luften var så tjock av kärlek att jag somnade med tårar i ögonen.
Sen åkte vi till NewYork. Vi har det så otroligt bra. Livet är likt en enda lång filmisk Chet Baker-dröm nu för tiden. Ta bara stället vi bor på i Brooklyn: ett hemligt trevåningshus mitt i det polska distriktet som Christopher från Slow Six (ett annat WV-band) hyr. Gigantisk bottenvåning med gamla pianon och Tom Waits-attiraljer. Vi åker skateboard där nere, sjunger blues och berättar rövarhistorier. Högst upp i huset har de byggt en studio/replokal i vilken vi spelar Steve Reichsk musik när helst vi behagar. Från taket har man utsikt över både Manhattan och Queens. Det finns så mycket att berätta om att jag egentligen inte vet vad jag ska välja att skriva. Ska föröska få tid över att posta bilder och videor imorgon. Till dess, Au Revoir.
Sen åkte vi till NewYork. Vi har det så otroligt bra. Livet är likt en enda lång filmisk Chet Baker-dröm nu för tiden. Ta bara stället vi bor på i Brooklyn: ett hemligt trevåningshus mitt i det polska distriktet som Christopher från Slow Six (ett annat WV-band) hyr. Gigantisk bottenvåning med gamla pianon och Tom Waits-attiraljer. Vi åker skateboard där nere, sjunger blues och berättar rövarhistorier. Högst upp i huset har de byggt en studio/replokal i vilken vi spelar Steve Reichsk musik när helst vi behagar. Från taket har man utsikt över både Manhattan och Queens. Det finns så mycket att berätta om att jag egentligen inte vet vad jag ska välja att skriva. Ska föröska få tid över att posta bilder och videor imorgon. Till dess, Au Revoir.
fredag 19 september 2008
Van-sinne
Hmmm. Turnén har startat. So far: Dallas (massor med tjattrande publik i ett stort hus, skitdåligt ljud, skitnervöst Voices & Organs men en ok start och vår/min första konsert någonsin), Austin (ett café, fin spelning, underbar stad. funderar på att flytta dit), men inte Houston (staden var tom och nedsläckt, showen inställd), New Orleans (litet punkställe, nästan ingen publik, vansinnig natt- mer om det strax), inte Birmingham (mer om det senare), Atlanta (spelade på ett pretto konstställe, träffade en skivbutiksägare- övernattade i hans butik/studio/hem/replokal. vi käkade skum mat, jammade och skrattade natten igenom) och senast spelade vi inte (igen, jag vet) i Chapel Hill, NC, eftersom vi blivit dubbelbokade. Istället levde vi Collage Campus-liv för en kväll. Spelade dryckesspel, skrek hejaramsor och dansade vulgära danser på vulgära nattklubbar. . Vi körde som dårar hela dagen för att hinna hit i tid- tisdagsmorgonen spenderades i en kall, ogästvänlig och på alla sätt vedervärdig rättegångssal. Domaren behagade inte dyka upp. Men gårdagens morgon var faktiskt betydligt sämre, jag vaknade upp miserabel på ett dragigt cementg-lv i OPP. Orleans Parish Prison, efter att ha sovit en dryg halvtimme och sen fortsatte resten av dygnet i ungefär samma stil. Efter att ni nu har satt kaffet, colan eller snusen i vrångstrupen känner jag mig tvingad att ta historien ifrån början.
Den började på Bourbon Street. De fulla turisternas, porrklubbarnas och jazzens epicentrum. Vi gick från en klubb med mekaniska tjurar till en annan med automatisk eurotechno och någonstans där utanför står ett gäng med poliser och ser myndiga ut. Sirenerna påslagna, batongerna framme. Idiotiskt nog, kan tyckas, gick jag fram och frågade en av dem om de skulle göra någon slags razzia och om det vore klokt av mig att avlägsna mig. Den unge och adrenalinstinne officershannen sa åt mig att försvinna så snabbt det bara går (åtminstone tror jag att det var något sånt han sa, han pratade djup söderdialekt och spottade konstigt vid varje stavelse). Jag böjde mig lätt fram och frågade var han sa och plötsligt small det, handklovar, batonger, motorhuv och baksäte. Hela paketet. I bilen visade det sig att jag var hans första arrest samt att han var ofantligt nöjd med sig själv över att ha fångat en svensk. "Got myself a Swede back here, haha" stannade han alla andra polisbilar på vägen och skröt. Sen satte han på gangstarap och skrålade med i texterna (Don´t fuck with me and my dogs", "I´m looking for a bitch I can f**k in my Hummer")... Sånt där. Oerhört ironiskt. Det sista jag såg av
honom var hans leende då han erkände att han gjort ett misstag men att han inte kunde göra åt det. Sånt som händer. Nåväl, jag fick tillbringa det närmaste dygnet i fängelse då New Orleans som enda stad i USA inte har någon fyllecell utan sätter alla brottslingar på samma ställe. Så där satt jag som enda vit och svettades i ren ångest. Orangea overaller, skräniga cellkorridorer med knarkutbyte och latinogäng. Alla klyschor ni tänker er är sanna. Och jävligt jobbiga att erfara från första parkett. Tillslut "bondade" Alex och Evnita ut mig och jag fick jublandes komma ut från mitt gömställe under filtarna där jag försökte undvika en stor Deeboo-kille som kallade mig för bitch och hotade att... ja ni fattar, med mig. Hur som haver fick jag idag betala 150 dollars för fylla (utan att någon hade kollat om jag var full eller inte, vilket jag knappt var) och för "obstruction of public place"- vilket ju var just vad poliserna själva höll på med. Tydligen är Lousianas rättsystem landets mest korrumperade, makes perfect sense.
Nu är vi hur som på vägen igen och turnén rullar bokstavligen vidare. Vi kör en gigantisk van, "Danger Mouse" som dricker vansinnigt mycket bensin och är lite läskig att köra. Livet är vackert och väldigt förvirrande. Hela turnén verkar "blessed with a curse" och varenda dag händer saker som gör en mållös. Living the dream, haha. Det är svårt att få tid över att skriva men jag ska försöka uppdatera lite oftare framöver. Med Kärlek från North Carolina. Per
Den började på Bourbon Street. De fulla turisternas, porrklubbarnas och jazzens epicentrum. Vi gick från en klubb med mekaniska tjurar till en annan med automatisk eurotechno och någonstans där utanför står ett gäng med poliser och ser myndiga ut. Sirenerna påslagna, batongerna framme. Idiotiskt nog, kan tyckas, gick jag fram och frågade en av dem om de skulle göra någon slags razzia och om det vore klokt av mig att avlägsna mig. Den unge och adrenalinstinne officershannen sa åt mig att försvinna så snabbt det bara går (åtminstone tror jag att det var något sånt han sa, han pratade djup söderdialekt och spottade konstigt vid varje stavelse). Jag böjde mig lätt fram och frågade var han sa och plötsligt small det, handklovar, batonger, motorhuv och baksäte. Hela paketet. I bilen visade det sig att jag var hans första arrest samt att han var ofantligt nöjd med sig själv över att ha fångat en svensk. "Got myself a Swede back here, haha" stannade han alla andra polisbilar på vägen och skröt. Sen satte han på gangstarap och skrålade med i texterna (Don´t fuck with me and my dogs", "I´m looking for a bitch I can f**k in my Hummer")... Sånt där. Oerhört ironiskt. Det sista jag såg av
honom var hans leende då han erkände att han gjort ett misstag men att han inte kunde göra åt det. Sånt som händer. Nåväl, jag fick tillbringa det närmaste dygnet i fängelse då New Orleans som enda stad i USA inte har någon fyllecell utan sätter alla brottslingar på samma ställe. Så där satt jag som enda vit och svettades i ren ångest. Orangea overaller, skräniga cellkorridorer med knarkutbyte och latinogäng. Alla klyschor ni tänker er är sanna. Och jävligt jobbiga att erfara från första parkett. Tillslut "bondade" Alex och Evnita ut mig och jag fick jublandes komma ut från mitt gömställe under filtarna där jag försökte undvika en stor Deeboo-kille som kallade mig för bitch och hotade att... ja ni fattar, med mig. Hur som haver fick jag idag betala 150 dollars för fylla (utan att någon hade kollat om jag var full eller inte, vilket jag knappt var) och för "obstruction of public place"- vilket ju var just vad poliserna själva höll på med. Tydligen är Lousianas rättsystem landets mest korrumperade, makes perfect sense.
Nu är vi hur som på vägen igen och turnén rullar bokstavligen vidare. Vi kör en gigantisk van, "Danger Mouse" som dricker vansinnigt mycket bensin och är lite läskig att köra. Livet är vackert och väldigt förvirrande. Hela turnén verkar "blessed with a curse" och varenda dag händer saker som gör en mållös. Living the dream, haha. Det är svårt att få tid över att skriva men jag ska försöka uppdatera lite oftare framöver. Med Kärlek från North Carolina. Per
lördag 13 september 2008
West Coast Mayhem
Hej alla svennar! Nu har vi kommit tillbaka till Texas efter våran västkusttrip.
Mycket skojigt har hänt. Blivit oroliga att Evnita nekades inträde till detta underbara (för det mesta) land. Vi satt 3 timmar och väntade på flygplatsen i San Fransisco när hon troligtvis låg och sov på sitt hostelrum. Men nu är hon här och hon är med oss, fantastiskt!
San Fransisco var en väldigt fin och skön stad, bodde hemma hos Ben, Josh och Lisa precis vid Golden Gate park. Fina människor, en aning pedanta :). Haha vi hade iaf mycket skoj; karaoke, redwood-skog, chinatown, u name it. Vi San Fransisco och tog väg nr 1 ner till L A. I vår bil som vid detta tillfälle hyste rum åt halva Nevada öknen. Fantastisk vägsträcka utmed kusten som tog lite längre tid än beräknat. Vi anlände 2 på natten till Tara's hus i LA, Pasadena. Ännu en couchsurfingkontakt. Även denna couchsurfinghost var en succé, Hellatits!
Vi hängde lite i Hollywood och fick sitta med i publiken till Late Late night with Craig Ferguson, rolig kille. Han hade en riktigt tjackad publikuppvärmare med hes röst som skulle få oss att klappa och skratta, hmm lite läskig men rolig. Mycket vegansk mat intogs här, både Per och Jag blev lite sugna på att sluta äta kött men vafan. ! Resten får ni se på bilderna. Nästa stopp var Las Vegas, hmm peppen såklart på topp! Ännu högre när vi fick veta att man fick ha open containers med alkohol på almänn plats och att ställena var öppna dygnet runt! Vilket ställe tänkte vi och begav oss ut på stan i hopp om vår mest galna kväll på länge, tji fick vi. Vi blev nog mest trötta på all ytlighet, porr, tråkiga ställen, sunkiga endollars margheritas osv och vips var klockan 5 på morgonen...Nästa dag tog vår host, Andy, med oss på ett pool-barbeque vilket vi gillade bra mycket mer! Rebel Yell! YihaaaYihaaa!
Vi började köra mot Texas och skulle ta Grand Canyon på vägen, vilket vi också gjorde, men vi kom såklart 5 min innan det blev beckmörkt, surt, men det finns ju fotografier. nja. Nu var snart tvugna att lämna tillbaka bilen i Denton, stannade och såg petrified forest i Arizona, träd som legat länge och förvandlats till sten, typ. Kom hem ( till Denton) 7 på morgonen efter en 18 timmars biltur. Paul mötte oss, det kändes skönt. Nu var vi bara tvugna att städa bilen som såg ut som ett vrak i våra ögon. Det visade sig vara lugnt, trots matfläckar på sätena. Nu hade vi 2-3 dagar på oss att repa till vår första spelning i Dallas! Nervöst.
Mycket skojigt har hänt. Blivit oroliga att Evnita nekades inträde till detta underbara (för det mesta) land. Vi satt 3 timmar och väntade på flygplatsen i San Fransisco när hon troligtvis låg och sov på sitt hostelrum. Men nu är hon här och hon är med oss, fantastiskt!
San Fransisco var en väldigt fin och skön stad, bodde hemma hos Ben, Josh och Lisa precis vid Golden Gate park. Fina människor, en aning pedanta :). Haha vi hade iaf mycket skoj; karaoke, redwood-skog, chinatown, u name it. Vi San Fransisco och tog väg nr 1 ner till L A. I vår bil som vid detta tillfälle hyste rum åt halva Nevada öknen. Fantastisk vägsträcka utmed kusten som tog lite längre tid än beräknat. Vi anlände 2 på natten till Tara's hus i LA, Pasadena. Ännu en couchsurfingkontakt. Även denna couchsurfinghost var en succé, Hellatits!
Vi hängde lite i Hollywood och fick sitta med i publiken till Late Late night with Craig Ferguson, rolig kille. Han hade en riktigt tjackad publikuppvärmare med hes röst som skulle få oss att klappa och skratta, hmm lite läskig men rolig. Mycket vegansk mat intogs här, både Per och Jag blev lite sugna på att sluta äta kött men vafan. ! Resten får ni se på bilderna. Nästa stopp var Las Vegas, hmm peppen såklart på topp! Ännu högre när vi fick veta att man fick ha open containers med alkohol på almänn plats och att ställena var öppna dygnet runt! Vilket ställe tänkte vi och begav oss ut på stan i hopp om vår mest galna kväll på länge, tji fick vi. Vi blev nog mest trötta på all ytlighet, porr, tråkiga ställen, sunkiga endollars margheritas osv och vips var klockan 5 på morgonen...Nästa dag tog vår host, Andy, med oss på ett pool-barbeque vilket vi gillade bra mycket mer! Rebel Yell! YihaaaYihaaa!
Vi började köra mot Texas och skulle ta Grand Canyon på vägen, vilket vi också gjorde, men vi kom såklart 5 min innan det blev beckmörkt, surt, men det finns ju fotografier. nja. Nu var snart tvugna att lämna tillbaka bilen i Denton, stannade och såg petrified forest i Arizona, träd som legat länge och förvandlats till sten, typ. Kom hem ( till Denton) 7 på morgonen efter en 18 timmars biltur. Paul mötte oss, det kändes skönt. Nu var vi bara tvugna att städa bilen som såg ut som ett vrak i våra ögon. Det visade sig vara lugnt, trots matfläckar på sätena. Nu hade vi 2-3 dagar på oss att repa till vår första spelning i Dallas! Nervöst.
tisdag 2 september 2008
måndag 1 september 2008
Brrrrnin´ man
På andra sidan Burning Man. Oh me, oh my. Vi har just flytt öknen efter en dag med vansinniga sandstormar. Det är pulveriserad sten överallt- i drivor på instrumentpanelen, i varje rynka och på varenda kvadratmillimeter av varenda ägodel vi har kvar. Det är ingen som klagar dock. Vi sätter på "Kentucky" med Louvin Brothers istället och skrattar åt varandras blågråa uppenbarelser... Om jag tvingades välja en enda plats i tiden, i världen att tillbringa mitt liv på hade det utan tvekan blivit denna delen av Black Rock Desert, just denna veckan. Ett gigantiskt psykadeliskt flyktingläger mitt ute i öknen, 50000 vansinniga men vansinnigt roliga människor, de största och mest bisarra konstverken jag lagt ögonen på och mer naket än det är möjligt att fantisera fram. Vi har sannolikt sett fler/mer kropp och knåp under dessa 4 dagar än vi (sammanlagt) har gjort tidigare. Ord kommer tyvärr inte ens i närheten utav verkligheten i detta fall så jag föreslår att ni gör lite egna youtube-sökningar de närmaste dagarna. Och samtidigt att ni skriver en "note-to-self"-lapp om att köpa biljetter till nästa års festival för jag tror inte att någonting, någonsin kan bli mer minnesvärt än det här. Om inte annat så är denna tillställning användbar för att återfå något slags hopp om mänskligheten. Liberalismen.
Nog om detta, det blir berättelser så småningom. Nu är det dags för San Fransisco. Och Evnita. Sådant. Vi mår fortfarande fantastiskt. Vi sjunger fortfarande Karoake och dryckesvisor på våra ukes. Och vi älskar fortfarande det här skruvade landet. Hej!
Nog om detta, det blir berättelser så småningom. Nu är det dags för San Fransisco. Och Evnita. Sådant. Vi mår fortfarande fantastiskt. Vi sjunger fortfarande Karoake och dryckesvisor på våra ukes. Och vi älskar fortfarande det här skruvade landet. Hej!
Burning Man-man 2 (the day after the day after)
Jag mår inte så tjyvtjockt här ändå, faktiskt.
Men sandstormarna var jävligt uttröttande.
måndag 25 augusti 2008
Länk till vår nya favoritlåt, samma bit som Alex vrålade sig igenom igår natt på Karoake-baren. Enjoy!
http://www.youtube.com/watch?v=gFBc__RCDp0
http://www.youtube.com/watch?v=gFBc__RCDp0
US Update
Hej kära vänner! Vi kör genom Twin Peaks-land: västra Washington State, North Bend, Seattles utkanter. "Ah! Smell those Douglas Firs!" (...och det gör vi ju) Barrträden omfamnar oss, bergen omfamnar träden och där någonstans bortom topparna dundrar Stilla Havet. Ett regn stämmer klädsamt filmiskt in... Snart kommer vi till caféet med stort C: "Double R diner" och vad jag har hört så serverar de fortfarande Cherry Pie där. Om tv-serien var surrealistisk kom den ändå aldrig i närheten av den bisarra känsla det är att köra igenom det grönbruna landskapet med soundtracket på högsta volym.
Så vad har hänt?
[Som i en countrymelodi/Vi har kört och vi har kört/flera hundra mil/lyssnat på 70´s RADIO (och fröken Maggio) til´ our ears hurt/ätit på fettdrypande/underbara syltor, träffat fantastiska (och gigantiska)/människor och gigantiska bison-kor/spelat biljard med Bud´s i handen/sjungit för flickor vi mött på stranden/(refr.)Vi har badat i mormonernas heliga pool/klarat polisen, kept it cool/tutat för varje ny stat/skrattat åt patriotiskt hat/druckit otaliga IPA´s/kysst Utah´s prettiest face] - ungefär så.
Vi smygstartade Voices & Organs-turnén i Salt Lake City (SLC representin´) med ett gästspel under Bexar Bexar-spelningen. Ett annat band från Western Vinyl, Balmorea, spelade samtidigt. Lite folk men en väldigt fin spelning. Ömsesidig kärlek uppstod mellan Austinfolket and the Swedes. Jag har skämts som fan över att få jobba med så grymma människor utan att ta det på större allvar.
Kanske börjar den eran nu. Det känns som om den skulle göra det.
Ni som vet vad Burning Man är kan börja måla ansiktet avundsgrönt nu eftersom vi snart är där. Ni som inte vet borde kolla upp det så ni förstår vad som ligger i faggorna för oss. En veckas galenskaper mitt i Nevadaöknen- ungefär så.
... Seattle idag... Sjungit karoake igen ("People are Strange"... Alex sjöng världens fetaste countrylåt "Little Bitty" med Al Jackson, kolla länk sen), druckit Blue Moon wheat ale igen, ätit ännu en 3-egg-omelette till frukost. Mött ännu en rolig och grym amerikanska. Summer Dawn Thatcher hette hon; syster till Autumn Rain Thatcher (nej, jag ljuger inte- "Mom wanted Indian names, you know?") vi träffade i Salt Lake City. Vi är på väg ut till museumen och bergen och någonstans där borta "The Microbrewing Capital of the World"- Portland. Så mycken öl, sedan mycken öken.
[voicesandorgans@hotmail.com är min mail. kolla myspace.com/voicesandorgans också... om ni är nya besökare här på bloggen: glöm inte kolla äldre inlägg...]
P
Så vad har hänt?
[Som i en countrymelodi/Vi har kört och vi har kört/flera hundra mil/lyssnat på 70´s RADIO (och fröken Maggio) til´ our ears hurt/ätit på fettdrypande/underbara syltor, träffat fantastiska (och gigantiska)/människor och gigantiska bison-kor/spelat biljard med Bud´s i handen/sjungit för flickor vi mött på stranden/(refr.)Vi har badat i mormonernas heliga pool/klarat polisen, kept it cool/tutat för varje ny stat/skrattat åt patriotiskt hat/druckit otaliga IPA´s/kysst Utah´s prettiest face] - ungefär så.
Vi smygstartade Voices & Organs-turnén i Salt Lake City (SLC representin´) med ett gästspel under Bexar Bexar-spelningen. Ett annat band från Western Vinyl, Balmorea, spelade samtidigt. Lite folk men en väldigt fin spelning. Ömsesidig kärlek uppstod mellan Austinfolket and the Swedes. Jag har skämts som fan över att få jobba med så grymma människor utan att ta det på större allvar.
Kanske börjar den eran nu. Det känns som om den skulle göra det.
Ni som vet vad Burning Man är kan börja måla ansiktet avundsgrönt nu eftersom vi snart är där. Ni som inte vet borde kolla upp det så ni förstår vad som ligger i faggorna för oss. En veckas galenskaper mitt i Nevadaöknen- ungefär så.
... Seattle idag... Sjungit karoake igen ("People are Strange"... Alex sjöng världens fetaste countrylåt "Little Bitty" med Al Jackson, kolla länk sen), druckit Blue Moon wheat ale igen, ätit ännu en 3-egg-omelette till frukost. Mött ännu en rolig och grym amerikanska. Summer Dawn Thatcher hette hon; syster till Autumn Rain Thatcher (nej, jag ljuger inte- "Mom wanted Indian names, you know?") vi träffade i Salt Lake City. Vi är på väg ut till museumen och bergen och någonstans där borta "The Microbrewing Capital of the World"- Portland. Så mycken öl, sedan mycken öken.
[voicesandorgans@hotmail.com är min mail. kolla myspace.com/voicesandorgans också... om ni är nya besökare här på bloggen: glöm inte kolla äldre inlägg...]
P
lördag 23 augusti 2008
söndag 17 augusti 2008
lördag 16 augusti 2008
The Rockies
Om någon vill nå oss här i Amerikas Förenta Stater så är det mobilnummer +19403684869 som gäller.
Vi anländer snart till Klippiga Bergens epicentrum, Aspen och kör sen vidare till Denver innan kvällen sänker sig. Lördagnattslandet. Colorado har varit fantastiskt vackert och kallt än så länge. Vi körde just genom ett snöfall, nu sitter vi i solen på Frisco´s Mainstreet och dricker kaffe.
Ölen i det här landet är för övrigt skyhögt bättre än jag vågade hoppas. Resan utvecklar sig till någon slags naiv "Sideways-matiné-föreställning", men med öl i huvudrollen istället för rödvin. Synder liknande de som karaktärerna i den filmen åtnjuter ägnar vi inte oss riktigt för bör kanske påpekas. Möjligen kan Denver hjälpa oss med den saken. Nu ringer telefonen från någon ny CouchSurfer, yes... Vi har det fortfarande väldigt fint. Vägrestuarangerna är en dröm, bilen går som en klocka, människorna är ännu så gott som prickfria. Per
Vi anländer snart till Klippiga Bergens epicentrum, Aspen och kör sen vidare till Denver innan kvällen sänker sig. Lördagnattslandet. Colorado har varit fantastiskt vackert och kallt än så länge. Vi körde just genom ett snöfall, nu sitter vi i solen på Frisco´s Mainstreet och dricker kaffe.
Ölen i det här landet är för övrigt skyhögt bättre än jag vågade hoppas. Resan utvecklar sig till någon slags naiv "Sideways-matiné-föreställning", men med öl i huvudrollen istället för rödvin. Synder liknande de som karaktärerna i den filmen åtnjuter ägnar vi inte oss riktigt för bör kanske påpekas. Möjligen kan Denver hjälpa oss med den saken. Nu ringer telefonen från någon ny CouchSurfer, yes... Vi har det fortfarande väldigt fint. Vägrestuarangerna är en dröm, bilen går som en klocka, människorna är ännu så gott som prickfria. Per
fredag 15 augusti 2008
torsdag 14 augusti 2008
Freebirds
vi aker nordvast. vi har en bil nu, en hyundai (hur stavas det egentligen?) som ar jatterod och jattesaker. vi bor hos nya manniskor varje natt. vi ar pa vag mot klippiga bergen. vi hor prarievargarna yla bakom oss. vi har det bra. vi har lite brattom, vi hor snart av oss med en utforligare reseskildring. vi saknar er.
måndag 11 augusti 2008
lördag 9 augusti 2008
Denton! I love
Nu ar vi i Denton, Texas... Vi har det fantastiskt, manniskorna vi bor med ar fantastiska, olen ar fantastisk, katterna ocksa. Jetlaggen ligger som en varm filt over kroppen, fukten och den texanska hettan gor att man gar omkring i en kostant salongsberusning. Att det finns 6-7 olika (och goda) India pale ales pa bensinmacken kan ha lite med saken att gora.
Tva dagar har nu och det ar svart att forsta. En vecka skulle kannas mer logiskt... saker trillar over oss: musik, utflykter, manniskor och sunkig skrapmat. Var nya devis lyder "let's go get fat!" och det vette tusan om det inte kommer att handa. Vi forsoker hamna pa bra stallen men likval finner man sig sjalv staende pa Taco Bell. Det ar den har javla romantiseringen av white trash-kulturen som gor det, tror jag. Vi lever den nu, antligen. Med en intellektuell twist forvisso. Musik t.ex.
Personligen har dessa dagarna inneburit en konstant forvaning over hur manga manniskor som har lyssnat pa min musik. Det ar pa nagot satt hojden av surrealism. "Big in Japan" ar ett valdigt passande uttryck for fenomenet. Varje dag skrattar jag at det. Pa ett bra satt.
Maste ivag nu, kopa mat till en fest i huset ikvall. Nagra band kommer hit och ska kaka svenskt. Sen blir det jam. Vi mar mycket fint. Love
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)