Lagos, Algarve.

...Och så var de endast två. Inte bara resebloggsinläggen, utan även resekamraterna. Männen stannar, kvinnan återvänder hem. Det är tråkigt, men logiskt och kanske nödvändigt. Saker tar tid. Bloggar, exempelvis, kan ta oväntat lång tid. Dagarna och nätterna sätter sig på tvären, lösenord slarvas bort, gmail-krav införs och plötsligt har sommaren klivit in på arenan. Ännu en liten tid förflyter, långsamt, och så plötsligt: slam! är väntan över och inläggens stund åter kommen.
Mellersta och södra Frankrige, Baskien, norra Portugal, omvägar i bergen och sen Lissabon. Åh, Lissabon. Staden som äntligen visade mig hur man går vilse. Lissabon gjorde resan till en resa igen. Det var Lissabon som blev hem och Evnita och Karin som for iväg på semester när planen lyfte mot Sverige. Värken i knäna efter kullerstens-serpentin-gränder, värken i huvudet dagen efter flyta-ut-på-gatan-barer, värken i ögonen efter vårsol-i-kakel-reflektioner och den ljuva värken i hjärtat som efter att ha hittat något nytt och vackert. Fröken Svinhufvud integrerades i sällskapet under årets mjukaste vecka tillsammans med Jordgubbs-Lisa och en lagom lång rad underbara portugiser. Ingenting saknades.
Några av er har säkert hört eller genom andra mentala processer förnimmat att den älskade husbilen, Flash Van, har börjat sväva på målet. På väg mot stranden på slingriga vägar förstod vi slutligen den fulla innebörden i körskolefrasen "se nu till att planera din körning..!" när bromsarna övergick till att existera endast som minne. 220 euros och möjligen några dagars avkortad livslängd p.g.a hjärtestress kostade insikten plus nya bromsar.
Nu kan vi stanna säkert men i övrigt är den framtida framfarten förfärligt osäker. Igår bestämde Alex och jag oss för att hostandet och den skumma lukten inuti kupén måste upphöra och tog sikte på en mechanico. Det visade sig att avgasröret hade lossnat halvvägs ut från motorn. Vi fick svetshjälp, en kortfattad version av Flash Vans reperationshistoria och en halv garanti att kunna fortsätta åtminstone ett tag till. En parisisk parafras: hon vacklar men stannar inte. Inte riktigt ännu.
Nu står solen i zenit och yours truly går till loungecafé för svalka och stout. Men snart blir det sent och mörkret lägger sig, då blir det genast höstkallt. Samma effekt har skuggorna om dagen. I Portugal härskar alla årstider, samtidigt. Vi färdas söderut, alltid söderut, så länge som hjulen bär oss. Marocko, Bosnien, Polen. Nägonstans blir vi säkerligen stående. Kanske är det på den platsen den egentliga resan begynner och vi kan sluta börja.

I detta nu som är lördagen den 17e i nådens år 2010 leker vi språkresestudenter i Lagos. Stämningen är flatliners, lås och regn.

xoxo

P